Turist

Reseanteckningar från det permanenta äventyret.

Bok: Who's Afraid of Gender? Del 1

Det var många år sedan jag läste Judith Butler. Men jag upplever att hon skriver betydligt mer tillgängligt i denna bok. Ändå är det behjälpligt att läsa den i en cirkelform tillsammans med vänner. Inte minst då mycket i boken skrivs ur ett amerikanskt perspektiv som ibland kräver lite gemensam tankeverksamhet för att översätta till Europa.

Introduktion

Det är svårt att inte se denna bok som en kommentar till hur andras läsning av Butlers tidigare texter används som kritik mot transrörelsens framväxt, de senaste åren. Något som Butler med all tydlighet inte varit bekväm med.

Trots det är boken inte ett försök till förnyad genusteori. Istället fokuserar Butler på genusbegrepper så som det fungerar som en fantasm (fantasibild; hallucination) för det som hon kallar för den “genuskritiska rörelsen”.

Till denna rörelse sållar Butler högernationalister, anti-feminister, religösa grupper, transexkluderande feminismer, homofientlig politik och mycket mer.

Det som förenar dem är att de alla använder genusteorin som en fantasm i vilken den beskylls (mer eller mindre konkretiserat) destabilisera relationer som av kritikerna ser som historiskt stabila. Hotet kan upplevas riktas mot nationen, familjen, gudfruktigheten eller kvinnorörelsen materiella framgångar. Och grunden för detta hot utgörs av “genusideologin”.

“This phantasm, understood as psychosocial phenomenon, is a site where intimate fears and anxieties become socially organized to incite political passions.”

Här är Butler noga med att det inte handlar om att genusteorin är en tom signifikant utan snarare överdeterminerad.

Användningen av begreppet fantasm hämtar Butler från Jean Laplanche. Och ska förstås, inte bara som en “creation of the mind” utan, som ett speciellt organiserande av begär och ängslan, vilka har sitt ursprung både i det undermedvetna och det medvetna.

Butler stannar upp ett tag för att belysa hur den genuskritiska rörelsen främst är anti-intellektuell och ofta självmotsägande. De använder begreppet “genusideologin” för att beskriva en teori som främst består av ideologikritik. Snarare är det deras förståelse av genus och kön som permanenta som är utgör en ideologi, i Marxistisk mening.

Och trots att kön och sexualitet beskrivs som permanenta är böcker och “homolobbyns” arbete tydligen ett hot då de riskerar att påverka just dessa företeelser hos både barn och vuxna.

Butler försöker, som jag upplever det, också nyansera den läsning som gjordes av hennes tidigare texter där genus beskrivs som en enkel social konstruktion – som artificiell eller fejk. En konstruktion som i samma enkelhelt kan dekonstrueras till fördel för det blott naturliga.

“To inhabit a gender is to live out a certain historical complexity that has become possible for the lives we live now.”

Verkligheten är mer komplex än så. Detta är inte konstruktioner eller normer man kan bryta med en gång för alla. De återkonstrueras ständigt i nya former och kräver ständiga brytningar. Normerna erbjuder dessutom många människor materiella förutsättningar som är svåra att förvägra dem.

Den globala scenen

I denna del lyfter Butler fram den konspiratoriska historien om den genuskritiska rörelsen. Den är svår att återge i mina noter men är en läsvärd redogörelse som sätter den katolska kyrkan i centrum.

Framför allt utgår Butler från the Roman Catholic Council for the Family som under 1990-talet lyfte fram hotet från genusideologin. Den vatikanska makten har stor inflytelse i t.ex. Latinamerika, afrikanska länder, Spanien och Italien.

I vissa länder har detta främst varit en ideologisk och teoretisk påverkanskampanj. I andra har det funnits en direkt monetär beroenderelation där kyrkans makt på lokalsamhällen och hela länder skapat förutsättning för att driva på genuskritisk politik (anti-homo-lagar, anti-feministiska policys osv).

Ett annat nexus för denna genuskritiska rörelse har varit “Ryssland-Turkiet-Ungern-Polen” där den anammats av den nationalistiska högern som ett destabiliserande hot mot nationen. I länderna i öst blir genusideologin också ett sätt att distansera sig mot det “europeiska projektet” med favoritbegrepp som t.ex. “Gayropa”.

Det är svårare att se exakt hur dessa nexus’ relationer ser ut i Sverige. Sverigedemokraterna är kanske det enda partiet som fullt ut ingår i denna rörelse. Men med begreppet fantasm lyckas Butler ändå genomlysa hur rädslan inför destabilisering finns att finna i allt från de transkritiska rösterna, kritiken mot “genusdagis” och oviljan att acceptera homoäktenskap. Även om det är svårt att se en lika tydlig materiell rörelse hos dessa disparata röster.

---

I kommande läsning kommer Butler fokusera ytterligare på Vatikanens syn på genusteorins faror. Vi vänder oss också mot USA och läser om Trump och kampen mot aborträtten.