Turist

Reseanteckningar från det permanenta äventyret.

Att bryta med det post-ideologiska

När jag tittar på hur den organiserade vänstern i Sverige förhåller sig till internet så tänker jag ofta på hur Mark Fisher i sin bok Capitalist Realism: Is There no Alternative? refererar till Slavoj Žižek om hur vi lever i ett post-ideologiskt samhälle.

“If the concept of ideology is the classic one in which the illusion is located in knowledge […] then today’s society must appear post-ideological: the prevailing ideology is that of cynism; people no longer believe in ideological truth; they do not take ideological propositions seriously.”

För hur skulle man annars beskriva vänsterns handlande som rör dess närvaro på internet, förhållandet till “big tech”, övervakning och kapitalism?

Kunskapen

De senaste 10 åren har jag tillbringat hukande över bok efter bok som på ett belysande sätt beskriver och analyserar problemet med hur internet formellt underordnas kapitalismens logik. Men också hur vi som lever delar av våra liv på internet reellt underordnats densamma.

Nästan alla dessa böcker har skrivits av tänkare på vänsterkanten. Många av dem har också lästs och diskuterats av den svenska vänster som jag upplever mig vara en del av.

Vi kan allt om hur våra beteenden på internet hanteras som varor i vad som kallats för övervakningskapitalism. Hur ägandet och kontrollen av internet centraliserats till inte bara några få företag utan också några enstaka megalomaniska miljardärer, eller auktoritära stater. Vi har upplevt hur uppmärksamhetsekonomin styr vad vi tillåts konsumera och kommunicera på sociala medier. Vi vet hur värdet i plattformskapitalismen skapas av oss användare men berikar ett fåtal andra.

Det finns knappt något mer att skriva i dessa frågor som inte redan har upprepats till leda. Vi har gjort upp med den kaliforniska ideologin. Den radikala kritiken har vänt på vår camera obscura och vi har hamnat på fötter igen.

Handlandet

Men ändå så fortsätter vi som om vi inte visste någonting alls. Här är tre exempel från föregående veckor som jagat upp mig:

• ABF, Arbetarnas bildningsförbund, anordnar ett samtal mellan min nära vän Herman Geijer och den bokaktuella journalisten Jonathan Jeppsson om klimatkrisen och samhällskollapser. Under samtalet diskuteras hur svårt det tycks vara att agera trots att man vet precis vad som är problemet, och antagligen vad som är lösningen. Samtalet spelas in. Men ensamrätten att sända det skänks till företaget Facebook. Bara spår av att samtalet har ägt rum finns att finna på ABF Stockholms egen hemsida.

• Kulturhuset Cyklopen lanserar en “volontärbank” för människor som vill vara med och bidra och delta i “självorganisering och gemenskap”. Datan samlas in och ges till företaget Google trots att Cyklopen har en fungerande hemsida med formulärsfunktion och mail.

• En annan vän, Mathias Wåg, ägnar oförsvarbart mycket tid åt att rättmätigt kritisera hur Twitter/X förvandlats till en öken bebodd av högertroll och porrbotar. Denna kritik framförs på hans konto på Twitter/X. Ännu mer energi ägnas åt att bemöta absurditeter som sprids på Twitter/X av den första kategorin. Mathias har skrivit långt och klokt om vikten av egna “rum” för vänstern och att kunna sätta egna samtal och agendor.

Listan hade kunnat göras oändligt lång. Men för Fisher är inte en dessa två disparata företeelser (kunskapen & handlandet) en analogi utan varandras förutsättning.

“Cynical distance is just one way … to blind ourselves to the structural power of ideological fantasy: even if we do not take things seriously, even if we keep an ironical distance, we are still doing them.”

…

“Moreover, this behavior precisely depends upon the prior disavowal – we are able to fetishize money in our actions only because we have already taken an ironic distance towards money in our heads.”

Bortom ideologikritiken

Det kapitalistiska ideologiprojektet kräver inte längre ett hegemoniskt grepp över kunskapen. Den nöjer sig med att vi “medvetet”, “upplyst” eller “ironiskt” fortsätter handla som vi alltid gjort. Underordningen är inte bara formell, eller reell utan total.

Henri Lefebvre lyfte istället fram begreppet revolutionär praxis som en av grunderna för att på riktigt förändra sakers tillstånd. Ett begrepp som innefattar både “den prövande praktiken” och “att artikulera teorin”. Genomskinlighet, eller sann förståelse, kan endast skapas i praxis.

Men för den “medvetna” och “ironiska” vänstern kan en sådan pretention nästan framstå som lite cringe. Vem tror du att du är? Vem skall läsa din blogg? Vem vill betala för sociala medier? Vem orkar ens byta streaming-plattform? Vem vågar ta sina egna idéer på allvar? En jagsvag vänster som klänger sig fast vid sin looser-mentalitet.

I praxis växer istället en ny förståelse fram. Inte bara av omständigheterna utan också av oss själva. Vi vågar vara cringe. Vi vågar ta våra politiska pretentioner på allvar. En ny stark självbild träder fram. Handlande människor som tillsammans kan skapa nästan vad fan som helst.

Kanske till och med något stort och vackert. Som vi kan krossa er med!